BJÖRNS BETRAKTELSER

Klick. Klick. Klick.

Jag och LeMarc

Närmare gränsen. Så hette ett album med Peter LeMarc från mitten av 80-talet. Peter kikade fram lite mystiskt med ett halvt upplyst ansikte på omslaget minns jag. Och nu är jag också där. Vid gränsen alltså.

Under sommaren har det blivit en hel del fotande, närmare 20.000 bilder faktiskt. Och det har satt sina spår. På hårddisken. Den börjar bli full. Så nu har jag två val; antingen gå tillbaka och slänga bilder som jag troligen ändå aldrig kommer använda. Eller köpa en (tre) nya 3T-diskar. Jag kör med speglade diskar och en extern som backup.

Frågan är om det är värt att gå tillbaka och börja rota i gamla bilder – det lär ta en hel del tid. Och tänk om jag slänger något som jag sedan ångrar? Å andra sidan får jag en möjlighet att kika igenom äldre bilder efter missade guldkorn. Och så kan jag rensa bilddatabasen så att den blir mer slimmad och lättletad framgent.

Hur resonerar du – spara eller rensa?



Postat 2011-09-27 20:17 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

När proppen gick ur

Plötsligt händer det. Man tar sig över berget, kliver över tröskeln, korsar ån, tar rulltrappan en våning upp. Ja, du fattar nog. För mig hände det i somras.

Jag var ute och puttrade runt på min stentuffa veteranmoped, en Zündapp KS 50. Klockan hade hunnit bli strax efter nio när jag passerade den lilla verkstaden där flitens lampa ännu lös. I ögonvrån såg jag en storvuxen man röra sig i ett av de två garagen. Himlen tecknade sig mörk och lätt hotfull över lokalen. På någon millisekund jobbade hjärnan fram en bildidé - mannen, det gula lysrörsljuset och den mörka himlen i en skön mix.

Jag fortsatte en bit medan jag funderade på hur bilden skulle kunna komponeras. Efter en minut eller så insåg jag att ett sådant här tillfälle är för sällsynt för att bara köra vidare. Jag vände tillbaka.

Min bildidé innebar att jag var tvungen att interagera med den storvuxne mannen. Ge honom regi. Jag har fotat en hel del men att stega fram till en vilt främmande människa, presentera sig som hobbyfotograf och fråga om man kan få ta en bild och sedan regissera det hela, det har jag aldrig gjort. Åtminstone inte fram till den där kvällen.

Två saker räddade mig - mitt och mannens gemensamma intresse för gamla mopeder och den klara bild jag hade i huvudet av hur bilden skulle tas. Efter lite rundsnack bad jag honom komma fram en bit och sedan tända en cigarett. Klick. Exponeringen ser okej ut, kameran i manuellt läge. Klick-klick. Saken var biff.

Efter den här kvällen växte mitt självförtroende, om jag ser en bild jag vill ta så tar jag den. Även om det innebär att stega fram till okända människor och förklara mina tankar. Hittills har jag inte fått på käften.



Postat 2011-09-19 19:59 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Fel sak på fel ställe

I lördags besökte jag Skillingaryd, en liten småländska ort med knappt 4.000 invånare. Uppdraget var klart som korvspad; "fixa ett reportage om eventet Militärhistoria på småländska". Uppdragsgivare var tidningen Soldat & Teknik (http://www.fabas.se/tidningar/soldat-teknik/). Artikeln dyker upp senare under hösten.

Med över 80 deltagare uppklädda i autentiska uniformer från både 1700- och 1800-tal var det en spännande händelse för alla militärhistoriska intresserade. Och för mig som gillar att fotografera var det så klart en höjdare - massor av färgstarka dräkter och krutrök som låg tät över den höstliga nejden.

Jag tror att jag har fått ihop material så att det räcker till ett fyrsidigt reportage. Men de bilderna tänker jag inte visa här. Åtminstone inte nu. Istället bjuder jag på ett gäng där "fel" saker har dykt upp i bild. Saker som stör känslan av att vara mitt i ett fältslag anno 1700-kallt. Håll till godo.



Postat 2011-09-18 19:00 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Att ge sig själv ett uppdrag

Hur utvecklar man sitt bildseende och sina fotografiska färdigheter? Den tanken snurrade runt i skallen i våras när jag gick och drog barnvagn över slätten. Mitt fotande gick på tomgång och bestod mest i ett oräkneligt antal porträtt på den där killen som just nu sussade sött i sin vagn.

Nu så här när sommaren har tynat bort och bytts ut mot fuktig höst kan jag se två saker som gett mitt fotograferande en rejäl skjuts de senaste månaderna; en ny kamera och en hel räcka fotouppdrag.

Nya prylar är alltid spännande, men boosten de ger brukar vara relativt snabbt övergående. Att gå upp från Nikon D300 till Nikon D700 var både ett stort och ett litet kliv. Ett litet i så måtta att kamerorna är i princip identiska och alla knappar sitter där "de ska". Ett stort eftersom fullformatssensorn förändrar hur man jobbar med skärpedjupet.

Nåväl. Nyprylsboosten varade kanske någon månad. Sedan gällde det att hålla ångan uppe. Det var då jag kom på det här med fotouppdrag. Att tvinga sig själv ut i verkligheten med ett givet mål i sikte. Det kan vara att ta en bild om dagen, att göra en fotobok, att sikta mot en egen utställning som min kompis Joakim vars blogg du hittar här: http://www.fotosidan.se/blogs/joakimke/index.htm . Eller att kanske delta i den lokala fotoklubbens tävling med ett gäng nytagna bilder. För min del handlade det om att besöka lokala evenemang runt om i Blekinge och dokumentera begivelserna. Att helt enkelt göra fotoreportage.

Det första i raden blev Lövmarknaden i Karlskrona. Lövmarknaden har en lång tradition och består av en hel massa knallar och en ännu större massa med köpsugna blekingebor. Det är som göteborgaren skulle ha uttryckt saken: "knökfullt". Således perfekt för en oerfaren och lite lätt blyg amatörplåtare som ska leka dokumentärfotograf. För att göra det hela extra spännande avgränsade jag mig till att endast använda en glugg, Nikon 24-70 2.8 - inga långtelebilder alltså. Upp i ansiktet, ut med hakan, fram med motljusskyddet. Till attack!

I början kändes det lite jobbigt, särskilt som folk ryggade tillbaka när "jättekameran" åkte upp och seriebildstagningen matade på. Några frågade vilken tidning jag var från. Andra drog sig diskret undan så snart kameran dök upp.

Men efter en stund gick det lättare. Tricket var tvådelat, dels att vara kvick som en vessla så att ingen hinner reagera och dels genom att först söka ögonkontakt och le för att visa att allt är okej. Båda metoderna funkade bra.

Efter en och en halv timmas intensivt plåtande var det hela över. Lärorikt? Som sjutton. Här kommer bildbevis. 

Hur gör du för att utvecklas? Dela gärna med dig av dina tips eller funderingar i kommentatorsfältet nedan.



Postat 2011-09-11 21:24 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Hartsville 1862 - eller pangelipang i busken

Efter att ha fotat bröllop tre helger i rad lät jag faktiskt systemkameran vila helt förra veckan. Det var skönt. Men i lördags blev fotosuget för stort så jag klev in i garderoben där jag har en alldeles äkta tidsmaskin. Jo, det är faktiskt sant (bildbevis kommer längre ner).

Jag vred den stora röda ratten två varv åt höger, skrev in min destination och klev in. Poff!

Hartsville, Förenta Staterna den sjunde december 1862. Sydstaterna anfaller Nordstaternas läger vid Cumberland River. Bäst att huka sig.

- Bang! Padooom!

Kanonsalvorna får marken att skälva och krutröken att ligga tät över nejden. Jag letade mig ner bakom ett par buskar och beskådade slaget storögt. Ett par ryttare stormar förbi bara några meter framför mig – de har sina Remington skjutklara. Längre fram ser jag en grupp sydstatare marschera i samlad tropp.

- Ready, aim, fire!

Befälhavarens röst är kraftfull och bestämt, nu är det inte läge tveka. De långa gevärsmynningarna gör att kulorna kan träffa fienden på upp mot 500 meters håll. Jag kröper ihop och hasar mig långsamt bakåt. Ur ryggsäcken plockar jag fram min Nikon…

 

Så här gick det så klart inte inte till. Istället satte jag mig i bilen och styrde kosan till Bräkne Hoby. Där höll nämligen ”American civil war reenactors of Sweden” till lördagen den tredje september. De skulle iscensätta just slaget vid Hartsville.

92 medlemmar iklädda autentiska uniformer var på plats och en entusiastisk publik på gissningsvis runt 200 personer. Säkerhetsrestriktionerna gjorde att det var svårt att få till närbilder under själva slaget. Men efter att röken hade lagt sig blev vi inbjudna till lägret. Kanske åker jag dit nästa år igen, men då får jag inte glömma två saker; öronproppar och en extender.



Postat 2011-09-04 19:47 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera